Nu får det räcka.

Att berätta om att man inte längre kan leva på journalistik börjar bli mer lukrativt än att producera journalistik, skrev Jan Gradvall för inte så länge sedan i Expressen. Jag undviker gärna att gå i polemik, men han har rätt på en punkt. Det blir allt svårare att överleva som journalist.  
 
Nyligen kunde man läsa att Sydsvenskan låter 80 personer gå. Även Aftonbladet och Expressen har aviserat stora nedskärningar i personalstyrkan. Man behöver inte vara en fullfjädrad medieanalytiker för att förstå att tiderna förändras.
 
Jag närmare mig trettio. Jag har haft fem vikariat på två år. Jag har bott svart i andrahand sedan jag flyttade till Stockholm eftersom jag inte kan få ett bostadslån (som jag inte vill ha). Jag känner att jag har fått nog av arbetsmarknaden för det skrå som Göran Persson kallade det nya proletariatet. Detta i kombination med att jag känner att jag inte kan identifiera mig med mitt fackförbund längre*, har fått mig att den senaste tiden aktivt söka jobb som inte är traditionellt journalistiska till sin karaktär.

Den 1 november gör jag en Staffan Dopping (inga paralleller i övrigt) och påbörjar en tjänst som informatör på Försvarsmakten. För Thomas Mattsson har fel. Det är inte så jävla kul att vara journalist 2011. Jag väljer hellre att citera Aftonbladetmedarbetaren Martin Ezpeleta:

“…de borde stänga ner alla journalistskolor omedelbart och sluta lura ungdomarna, som investerar tid och pengar på en utdöende bransch. Låt en barmhärtig domedagsprofet ställa sig på staplade lådor utanför journalisthögskolan och skrika ut: Vi kommer att gå under!”

Tack för mig.

*Ända sedan jag inledde min journalistkarriär har jag varit medlem i Journalistförbundet. På alla arbetsplatser där jag jobbat, har jag mött engagerade fackliga representanter som brinner för sin sak. Något som jag respekterar djupt. Men något visionärt fackförbund som jag kan ställa mig bakom känner jag inte att SJF är. Inte alls, faktiskt. En gammal klasskamrat från JMG kallade det nyligen för “ett förbund för gubbar med 30 års fast anställning i baken”. Lite syrligt, men inte helt utan poäng. Jag känner för egen del att det är hög tid att lämna.